Det var en gång en kung och en drottning som bodde i ett stort vackert slott. I slottet levde också två prinsar, prins Damien och prins Nathaniel. Prins Nathaniel var lite annorlunda än sin äldre bror, han hade ett lila och ett silvrigt öga. Ingen visste vad detta berodde på.

Kungen och drottningen var ofta bortresta så Damien fick ta hand om Nathaniel. Prinsen pratade inte med sin yngre bror eftersom han inte var som alla andra. När han väl måste träffa honom kallade han honom “tvåfärgade”.

Utbildningen var väldigt viktigt även om man bodde på slott eller inte. Damien tyckte inte att Nathaniel skulle få gå i skolan, han var inte värd att få leva som en prins. Så det Nathaniel gjorde var att hjälpa tjänstefolket.

Några år senare så fick Damien nog av Nathaniel. Alla gillade och tyckte synd om honom!
“Hur har det gått till?!” undrade Damien förargat.
“Ingen bry sig om mig! Min lillebror tar min uppmärksamhet, MIN! Människor ska ju va rädda och inte vilja röra vid honom, inte tycka synd om honom!” Efter ett tags tänkande kom Damien på hur han skulle lösa problemet, för att kunna sparka ut Nathaniel så måste han bli kung! För att bli kung måste den nuvarande kungen dö. Hans mor och far hade aldrig brytt sig om honom. Det enda dom tänkte på var hur han såg ut och betedde sig när folk lyssnade. Dom frågade inte heller hur han mådde eller kände.

Han visste att om han gjorde en sallad med odört i skulle den som åt den dö relativt snabbt. När salladen var färdig serverade han den till sina föräldrar som kort därefter dog.

Efter kröningen så hade Damien lite skuldkänslor. Han hade dödat sina föräldrar och ljugit om det. Kungen skakade på huvudet och försökte tänka på det som var positivt i det hela. “Det var det enda jag kunde göra! Folk pratar med mig nu. Det enda jag måste göra nu är att få bort Nathaniel så han inte tar min uppmärksamhet, igen”, intalade Damien sig själv och höjde huvudet.

Nathaniel hade aldrig känt en riktig sorg förut, men nu kände han den djupt. Det kändes som om hjärtat skulle gå sönder.
Han hade börjat jobba mycket mer nu, för att ha något att göra och inte tänka så mycket. “Jobba mer, tänka mindre” hade kungen sagt till honom. Han litade på sin storebror. Även om han var spydig och ignorerade honom brydde han sig om honom innerst inne, det visste han.

– Nathaniel! ropade Damien en dag.
Nathaniel ställde kvasten intill väggen tänkte ”Okej, han tilltalar mig vid mitt namn då vill han antagligen skälla på mig” och gick in till Damien.
– Vad behöver du hjälp med, ers höghet? sa Nathaniel och bugade djupt.
– Det jag vill är att du tar med dig dina saker och lämnar slottet!
– Vänta, va?! sa Nathaniel och gapade.
– Du får inte bo kvar här! Jag bryr mig inte om vart du bor men bara du bor bortom slottets portar!
– Men du kan ju inte bara kasta ut mig ur slottet! Jag är din bror och jag har ingenstans att ta vägen! skrek Nathaniel av förtvivlan och glömde att tilltala honom hans titel. Kungen suckade djupt och sa:
– Okej, om du hämtar tre saker åt mig kan du få stanna.
Damien gick till ett skåp och hämtade ett papper och räckte det till Nathaniel. Prinsen tog inte emot pappret utan stod bara tyst och stirrade på sina fötter.
– Just det ! Du kan ju inte läsa! Förlåt jag trodde att folk med tvåfärgade ögon kunde göra allt, sa Damien och började läsa högt:
Du ska gå till bagaren vid namn Fritzgard och be om det svartaste brödet. I brödet kommer det att ligga en ring. Den som har på sig ringen får talets gåva och kan övertala folk med hjälp av rösten och bruka språket bra. På ringen kommer det finnas en lapp. Lappen talar om för dig var du kan hitta nästa sak. Är det kristallklart? Eller ska jag ta det igen, Tvåfärgade?
Nathaniel nickade men förblev tyst.
– Du åker ikväll och innan skymningen på den tredje ska du vara tillbaka, annars låser jag slottet och du kommer inte in.
– Ska jag åka själv? frågade Nathaniel som återfått talförmågan
– Du får ta med dig en vän, om du har någon. sa Damien och lämnade rummet.

“Vad gör jag nu?!” undrade Nathaniel. “Jag har aldrig varit utanför slottet och nu ska jag helt plötsligt ut och leta efter tre föremål på tre dagar! Misslyckas jag blir jag utslängd och kommer antagligen att svälta ihjäl”. Den olyckliga prinsen gick runt och runt i köket och hade panik. “Jag har ingen utbildning så jag kan inte få något jobb, jag kan inte läsa, skriva eller räkna. Jag kanske kan bli städare?”

När det började mörkna stod Nathaniel vid slottets portar och var påväg att lämna slottet, då hörde han att någon står bakom honom.
– Har du med dig det nödvändigaste? frågade Damien.
– Jag tror det, svarade Nathaniel och vände sig om.
– En sak till, om du hittar sakerna men inte hinner tillbaka måste du komma med föremålen ändå, men vi släpper inte in dig. Om du inte kommer tillbaka kommer hela vaktstyrkan och jagar dig. Gå nu! sa Damien och gick in igen.

Nathaniel visste inte hur länge han gått när han plötsligt såg ett litet hus. Huset hade en bleknad röd färg, slarvigt målat. Rök kom ut ur skorstenen så Nathaniel gick till dörren och knackade på och väntade.

Dörren öppnades och han såg en flicka stå i dörren och stirrade på honom. Det första han la märke till var att hon var liten i kroppen och var klädd i svarta byxor och en svart luvtröja. Huden var kall och hade en silvrig underton. Hon hade ett silverbälte som liknade vackra rep som var virat runt hennes midja. Om halsen hade hon en silverkedja med en safir i. Håret nådde henne nästan till höften och hade en silver-vit färg. Det som fångade hans uppmärksamhet var hennes ögon. Dom var mystiska och hade samma klara safirblå färg som halsbandet.
– Vem är du och vad vill du? frågade hon skarpt.
– Ehh jag undrade om.. du.. vet vägen till Firitzgard, alltså bagaren Fritzgard? stammade Nathaniel fram, helt fascinerad av hennes ögon.
– Vad vill du honom då? frågade flickan.
– Jag behöver det svartaste brödet han har, det är viktigt att det är från honom. sa Nathaniel som slutat stamma.
– Vänta här. sa hon och gick in i huset. Han hörde att hon pratade med någon, en kvinnoröst. Antagligen hennes mamma tänkte Nathaniel.
– Du kan komma in! ropade hon inifrån huset.

Nathaniel gick in i huset. Det var litet som han hade trott. Han började gå in i det lilla köket. Där satt det en man och en kvinna vid bordet. Mannen var lång och hade en kropp byggd som en soldat. Ärren i ansiktet och på armarna gjorde Nathaniel ännu säkrare på att han varit en soldat. Hans hår var kortklippt och mörkt. Kvinnan var lite kortare än mannen och hade också en kall hudton med en silvrig underton. Hennes ögon var i guld och nästan lyste.
– Hej! sa kvinnan vänligt och gick fram till honom. Jag heter Elara Fritzgard. Det här är Giuseppe Fritzgard och pekade på mannen som satt vid köksbordet. Och det här är Silverblå, sa Elara och gick fram till flickan.
– Vad heter du? frågade Silverblå nyfiket.
“Ska jag avslöja vem jag är? Okej, jag är inte så mycket till prins men jag är ändå född till en. Det kanske inte är så bra om någon får veta att prinsen har blivit utkastad från slottet. Men om jag berättar sanningen så kan jag inte anklagas för att ljuga när dom får reda på det. Jag gör såhär. Jag berättar sanningen men inte hela”, bestämde Nathaniel sig för och svarade:
– Jag heter Nathaniel. Jag skulle vilja ha det svartaste brödet bakat av bagaren Fritzgard, tack.
– Varför ska du ha det? frågade Giuseppe.
– Eftersom det finns en lapp i brödet som jag behöver. Jag måste hitta tre föremål för att få bo kvar där jag bor, svarade Nathaniel och kände sig som en komplett idiot.
Giuseppe och reste sig och öppnade ett skåp. Ur skåpet tog han ut ett bröd och gav den till Nathaniel.
– Här har du det svartaste brödet jag har, sa han
Nathaniel tittade på brödet. Det var en limpa som såg ut som om någonsom om någon tappat det i aska. Han tvekade lite och sen bröt han av brödet. I brödet låg ringen. Det var en silvrig ring med en rubin på. Han kanske hade en chans att hitta föremålen! Glädjen försvann nästan lika fort som den kommit när han såg lappen på halsbandet. Lappen var en ledtråd till nästa föremål. Men Nathaniel kunde inte läsa.

Han visste inte hur länge han stått där och glott på pappret när Silverblå frågade:
– Vad har hänt? Det ser ut som om du nyss fick veta att hela världen ska rasa ihop om en minut.
– Vem är du? Hur har det där smycket hamnat i mitt bröd?. Har det något med dina ögon att göra? Varför är ditt vänstra silvrigt och ditt högra lila? Har du övernaturliga krafter? Kommer du för att döda oss? frågade Silverblås far oroligt

– Giuseppe? sa Elara och gav sin man en menande blick. Fråga inte ut våran gäst det första du gör.
– Mor? Jag tror inte våran gäst mår så jättebra, sa Silverblå och tittade på Nathaniel. Det såg ut som om han skulle spy och bryta ihop vilken sekund som helst.
– Jag mår bra, jag fick bara veta att jag kommer kastas ut ur mitt hus om tre dagar, sa Nathaniel när han samlat sig.
– Kan jag få se lappen? frågade Silverblå och tog lappen och läste högt:
– Bra! Du har hittat den första saken. Den andra finns i feernas händer.

– Okej, du måste alltså hitta tre föremål annars blir du utslängd ur huset? Har jag fattat det rätt? frågade Elara.
– Mm det har du! svarade Silverblå i Nathaniel ställe. Jag har aldrig varit där och skulle vilja se feerna, kan jag få följa med Nathaniel dit? Dessutom verkar det som om han behöver hjälp!
– Nathaniel är det okej om Silverblå hjälper dig? frågade Elara.
“Ja, det verkar som om jag inte har något val. Om jag inte låter henne följa med kommer jag antagligen gå vilse och svälta ihjäl. Om jag mot förmodan skulle hitta den andra saken kommer jag inte kunna läsa var den sista finns!”
– Ja, det är okej, som sagt jag kan behöva hjälp
– Vi börjar gå imorgon bitti, Nathaniel du kan sova på soffan.

Dagen därpå vaknade Nathaniel av att Elara och Silverblå pratade i köket.
– Vad behöver du ha med dig på resan? frågade Elara.
– Jag har redan packat allt, svarade Silverblå.
– Är du säker på att du vill följa med? Du vet att feerna inte gillar att ha besök. Vet du vart det ligger?
– Ja, det vet jag. Man går till skogen och sen måste man hitta ett speciellt träd, det är ingången.
– Hur ska ni övertyga feerna att släppa in er?
– Jag väl slå på charmen. Vet du hur ser dom ut?
– Dom flesta har vingar och är extremt vackra. Var på din vakt när du är där.
– Okej, jag lovar, sa Silverblå och gick in till Nathaniel.
Nathaniel började genast packa ihop sina saker när Silverblå kom in.
– God morgon! sa Nathaniel.
– God morgon på dig med! svarade Silverblå. Vad har du med dig?
– Tre limpor, en flaska vatten, ett äpple, några vindruvor, en liten bit ost, en stor filt och ett rep.
– Inga vapen? Inget att göra eld med? Inga extra kläder? Inget att göra rent vatten med, en flaska tror jag inte kommer räcka. Trodde du var smartare än så!
– Förlåt mig. sa Nathaniel lite skamset och mötte inte hennes blick.

– Okej, inte så mycket att göra åt det. Jag packar med det du inte tog med, och lite till. Hellre att man tar med för mycket än saknar något. Vi lämnar huset om cirka fem minuter.

Silverblå var van vid att gå med mycket packning på ryggen och visste var hon satte fötterna. Hon lyssnade hela tiden efter ljud och sökte med blicken överallt för att vara säker på att inget följde efter dom. Hon var beväpnad med ett stort svärd på ryggen bakom ryggsäcken och knivar vid vaderna, armarna och i bältet, hon hade fler knivar än vad Nathaniel tog steg i minuten. Nathaniel däremot var motsatsen till Silverblå. Efter varje steg han tog kändes det som om han skulle falla ihop vilken sekund som helst. Han snubblade på allt som fanns att snubbla på. Det enda han koncentrerade sig på var att hänga med i hennes snabba steg och att inte ramla omkull. Hans enda vapen var en pinne.
– Kom igen nu! Om du fortsätter i den här farten då kommer vi vara framme hos feerna om tre dagar! sa Silverblå för tjugonde gången. Snart är vi framme vid skogen och där måste du vara tyst för det finns många väsen där som inte vill bli störda av dina klampande steg.
– Vad för väsen finns det i den här världen? flämtade Nathaniel fram när stod bredvid Silverblå.

– Det finns bland annat troll. Dom är snälla men blir helt galna av girighet när dom ser guld. Den finns en klok häxa i grottan bakom skogen, som kan hjälpa dig med det mesta! Feer så klart. Alver finns också, dom är extremt bra krigare och har vapen att dö för! Åh, jag önskar att jag hade så fina vapen, suckade Silverblå.
– Du, jag har en pinne att försvara mig med, och du är beväpnad till tänderna? Det är JAG som ska önska det! retades Nathaniel.
Hon skrattade.
– Är det okej för dig om vi stannar och äter mat? retades hon tillbaka.

När dom ätit färdigt hade det börjat mörkna och då var det inte så bra att gå i skogen för då såg man inte varelserna så tydligt.
– Vart kommer du ifrån? frågade Silverblå nyfiket.
– Jag kommer långt härifrån, kanske du förstår eftersom jag inte hittar så bra här. skrattade Nathaniel.
– Ja, det gjorde jag. Hur gammal är du? Varför har du två ögonfärger? Kan du berätta om din familj?
– Haha, det var många frågor. Till och börja med. Jag är sjutton och jag har en bror som är tjugo. Mina föräldrar är döda och min bror pratar inte med mig. Jag vet inte varför jag har två ögonfärger. Jag föddes så. Din tur samma frågor, fast jag byter ut ögon frågan mot varför du är så duktig på att slåss.
– Jag är sexton år och min familj är som du vet min mamma och pappa. Min pappa var soldat innan han blev bagare. Jag ville lära mig att slåss ordentligt så pappa lärde mig. Vem håller vakt i natt?
– Är det okej om du gör det? frågade han jag kommer antagligen att somna och kommer inte vara så mycket till vakt!

Nästa dag började dom gå mot skogen och alla varelser. Nathaniel hade aldrig sett ett övernaturliga varelser. Så han fick lita på att Silverblå såg om det kom några varelser. Skogen var ljus och öppen, men ändå kändes det som en slags spänning i luften, som om alla var vaksamma och väntade på något.
– Var är det feerna bor?
– Jag har aldrig varit där, men jag vet vad ingången är, det är ett träd.
– Var är trädet?
– Det vet du när du ser det.

När det började skymma så började Nathaniel ge upp hoppet. Dom hade sprungit runt som yra höns i skogen hela dagen, och inte gjort några framsteg.
– Vi kommer aldrig hitta trädet, vi vet ju inte ens var eller hur det ser ut! klagade Nathaniel.
– Ge inte upp! Så fort du ger upp så är målet framför näsan på dig!
Nathaniel suckade och satte sig vid första bästa träd. Så fort han rörde vid trädet börjar det lysa. Ett starkt ljus som nästan bländade dom. Ur ljuset kom en bevingad varelse. Hon hade kolsvart hår med en böljande vit klänning  och hade ett extremt vackert ansikte med gröna ögon.
– En älva! utbrast Nathaniel.

– Det är en FE! viskade Silverblå och knuffade till honom.
– Välkomna! sa feen vänligt. Jag har väntat på dig Prins Nathaniel.
– PRINS? skrek Silverblå och stirrade på honom. Nathaniel stirrade ned i marken och mötte inte hennes blick. Hon fortsatte irriterat:
– Jag trodde du var en föräldralös pojke som bodde hos några som ville kasta ut honom! Men nej. Du bor på ett slott och behöver inte röra ett finger. I min familj får vi jobba för att ens få mat varje dag, som jag egentligen ska göra nu. Istället springer jag runt och hjälper en prins som kan få allt han vill ha. Varför kom du ens till oss?!
Silverblå var så upprörd att hon blev andfådd.
– Kom in, ni kan få sova här. Meliron söver ner er så ni somnar på en gång. Ni får alla svar imorgon, jag heter Fairy, sa fen.
Silverblå gav Nathaniel en mördande blick och började gå in, han började gå tyst efter in i feernas rike.

– Sätt er! sa Fairy nästa morgon. Jag förstår att ni har många frågor så jag ska försöka berätta så kortfattat jag kan.
– Sätt igång! sa Silverblå och lutade sig emot stolen.
– Vi feer har koll på allt som händer i världen. Därför vet vi vem du är, Nathaniel. Du också Silverblå Fritzgard. Vi vet varför du har två ögonfärger, men det är viktigt att är försiktig. Du är en av dom sju. Det var därför du kunde öppna trädet. Vi övernaturliga varelser kom överens för över 1000 år sedan att vi ska ge sju barn en speciell förmåga, alla olika. Nu är det bara du kvar.
– Vart har dom andra tagit vägen? frågade Nathaniel.
– Dom har dött genom åren, sådana kom och gick och nu är det bara du kvar. Du förstår, ni är helt vanliga människor fast ni har bara en förmåga och tvåfärgade ögon.
– Vad är hans förmåga? frågade Silverblå som började bli intresserad.
– Det vet vi inte, det vet bara han själv.
– Hur vet jag det? frågade Nathaniel. Jag har aldrig märkt att jag har någon gåva?

– Det var därför vi väntat på dig, vi ska ta med dig till Meliron. Hon ska ta fram din gåva genom magi.
– Då antar jag att du inte behöver mig längre! sa Silverblå och började resa sig.
– Silverblå? sa Fairy skulle jag få prata med dig i någon minut? Nathaniel, du kan börja leta efter Meliron.

Silverblå visste inte vad hon kände, hon kände sig lurad och sviken på något sätt. Hon hade visat honom sin familj och hjälpte honom med hans uppdrag när hon egentligen skulle vara hemma och jobba.
– Hur känner du? frågade Fairy
– Besviken och lite arg.
– Du visste inte om att han var prins, va?
– Nej, det gjorde jag inte, han sa det aldrig. Eftersom ni feer vet allt som händer i den här världen, kan du berätta allt om Nathaniel och hans liv?
– Jag antar att han är skyldig dig det, dessutom vet jag lite saker som han inte vet, angående hans föräldrar.

– Hur är det där du bor? frågade Fairy.
– Jag bor med min mamma och pappa i ett litet rött hus nere i byn.
– Du gillar att slåss va? skrattade Fairy och tittade på Silverblås alla vapen.
– Ja, jag är alltid beväpnad när jag går ut. Om något kommer och attackerar mig så kan jag försvara mig, eller om jag tappar något vapen har jag alltid ett till.
– Mm, jag förstår.
– Kan alla feer flyga och använda magi? frågade Silverblå.
– Ja, alla kan flyga och utvinna någon slags magi. svarade Fairy och reste sig.
Hon sträckte fram händerna och blundade. Ur händerna kom det ett grönt ljus, ljuset bildade en boll som hon kastade på en död planta. Så fort det gröna ljuset träffade plantan började den glittra och växa upp igen.
– Jag har aldrig sett någon utföra magi förut. sa Silverblå och stirrade på plantan som var frisk och levande.
– Jag är en av dom feer som tar hand om skogen och dess växter. Det finns också feer som kan förblinda folk med dess skönhet om dom vill, Meliron är delvis en sån fe. Hon är hälften fe, hälften människa och härskare över feriket.

Efter en stund kom Meliron inrusande och sa:
– Nathaniel har gått! Efter han hade fått sin gåva fick han en sån ångest för att han ljugit för dig. Han sa också att han gav upp. Jag gav honom saken han måste ge till Damien innan han gick.

– Vad är hans gåva? frågade Fairy
– Han kan kontrollera eld. svarade Meliron
– Han kan inte hunnit så långt, vilket håll gick han? frågade Silverblå.
– Jag skapade en portal till honom. Den skulle ta honom dit han ville.
– Vart finns den tredje saken? Han måste vara där!
– Den fanns hos en flicka med långt silvrigt hår. Det var ett silvrigt halsband med en safir i.
Silverblå tänkte så det knakade.
– Han måste ju vara på slottet! Och jag vet var halsbandet finns, jag måste ge det till honom. Kan du skapa en portal dit? frågade Silverblå

Nu står han här utanför slottets portar. I fickan låg ringen och armbandet. Armbandet hade en silvrig färg med smaragder i, ringen var silvrig med en rubin i och den sista saken var ett silvrigt halsband med en safir i. ”Personen som skapade dom här verkade gilla silver och olika ädelstenar. Halsbandet tillhör en tjej med lågt silvrigt hår. Silverblå har ett smycke som med en blå sten i och hon har silvrigt hår, det måste var det. Jag kan inte ta hennes halsband, jag har redan ljugit för henne. Det räcker!” tänkte Nathaniel och öppnade portarna.
– Har du med sakerna? frågade Damien.
– Nej, jag hann inte med något? ljög han
– Lögnare, jag vet att alla tre sakerna är här, jag känner kraften från dom!
– Gör det inte! skrek en röst han kände igen, Silverblås.
– Hitta sakerna och lås in honom i buren bredvid flickan, låt flickan vara. Hon är lite aggressiv av sig om man säger så, befallde Damien
– Jag vet allt, Fairy berättade det. Jag är ledsen att jag blev så arg på dig, det var inte meningen. Jag ha..
– Ge mig smycket och jag låter dig leva, sa Damien och öppnade buren.
– Jag skulle kunna avväpna dig och göra mina naglar samtidigt! sa hon och rullade ut ur buren och började springa till andra sidan tronsalen. Hon tog upp två av knivarna hon hade vid vaderna. Den ena kastade hon in i buren till Nathaniel som tog den och började såga sig ut. Den andra kniven kastade hon mot den närmaste soldatens bälte. Så fort kniven skar igenom bältet och svärdet slog i golvet tog Silverblå av sig sitt eget bälte och virrade det runt handleden och kastade det mot svärdet så det snodde sig runt parerstången och drog. Damien kom bakom henne och försökte hugga henne i axeln, men Silverblå hade bra reflexer och vände sig om och parerade slagget. Dom spände ögonen i varandra och cirkulerade runt varandra som två arga katter.

– Berätta varför du vill ha talets ring, sanningens armband och stridens halsband! fräste Silverblå åt honom.
– Jag är kung! Tänk dumma blondin! fräste Damien tillbaka.
– Sanning, tal och stridens gåva. Du vill ta över landet! Armbandet för att veta vilka som är med dig, ringen för att övertala folk och halsbandet för dom som är emot dig. Det är farligt att aktivera dom, du kan bli maktgalen?!

– Makt är ett farligt spel.

– Två saker ska du ha klart för dig. Du får inte mitt halsband och jag är ingen blondin! sa hon och kastade bältet runt Damiens svärd och ryckte till så att han tappade det.

– Du borde vara lite mer vaksam, sa Silverblå, kastade upp och fångade det retsamt.

 

Under tiden hade Nathaniel lyckats såga sig ur buren.

– Hallå? skrek han men båda var upptagna med att spänna ögonen i varandra. Han suckade och kupade händerna och det började att ryka. Röken spred sig och tillslut så var det en eldboll i händerna. Han tittade överraskat på bollen och kastade den ut genom fönstret och ned i vattnet. När fönstret krossades tittade både Silverblå och Damien upp på honom.

– Hallå! skrek han igen. Jag vill helst inte att ni dödar varandra. Det ska gå att lösa saker och ting utan våld. Jag har två frågor, berätta vad som gjorde att våra föräldrar dog och varför du vill kasta ut mig hur slottet.

– Sätt igång, så att jag har en bra anledning att döda dig sen. sa Silverblå hårt.

– Jag vill bara ha lite uppmärksamhet, det är allt. Jag dödade våra föräldrar för att få folk att börja prata med mig. Jag ville aldrig bli kung på det här sättet, men jag ville inte leva i din skugga, sa Damien tyst

– Jag märkte aldrig det, att du inte mådde bra, sa Nathaniel skamset.

– Såklart du inte gjorde! Du var ju helt upptagen med att tycka synd om dig själv och ta emot alla komplimanger Mor och Far gav dig. “Jag älskar dig Nathaniel även om du är annorlunda”, “du är min älskade son, vi kommer alltid att älska dig”.

För första gången visste inte Silverblå vad hon skulle säga. Hon ville inte blanda sig i deras problem så hon satt tyst.

– Jag ville få ut dig ur slottet så att du inte skulle ta min uppmärksamhet ifrån mig, inte för att jag hatade dig.

– Vad ville du göra med sakerna? frågade tillslut Silverblå som inte kunde vara tyst.

– Jag ville ha makt och kunna styra landet bra, jag är inte någon kung så om jag hade dom tre gåvorna så kunde jag kanske bli en bra kung. Jag är ledsen att jag dödade våra föräldrar och kastade ut dig, viskade han och stirrade ned i golvet.

– Ni två har en förmåga att stirra ned i golvet när ni skäms eller känner er obekväma, konstaterade Silverblå.

 

Han var glad att han fick veta sanningen. Han var inte arg på Damien för att han dödade deras föräldrar konstigt nog, han förstod på något sätt vad Damien menade.

– Konstigt nog förstår jag dig och dina handlingar, men man kan inte köpa sig uppmärksamhet, det är något man får. Jag fick det för att jag var annorlunda och jag var så glad att jag fick det eftersom du inte pratade med mig. Du var avundsjuk och gjorde allt du kunde för att bota den avundsjukan. Jag vill gärna stanna, och jag vill att Silverblå och hennes familj kan få bo här, jag är skyldig henne det.

– Jag tror jag är skyldig både dig och henne det, sa Damien. Jag är ledsen, Silverblå.

– Jag förlåter er båda, Nathaniel för att du ljög och Damien för att du har varit en skitstövel.

– Jag måste bara försäkra mig om en sak, ni har väl inte gått och blivit förälskade, va? Om ni nu gjort det så antar jag att det är okej, la Damien till.

–  NEJ! sa Silverblå och Nathaniel i mun på varandra. Vi är bara vänner.

– Okej, “bara vänner”, den har jag hört förut, sa Damien och blinkade.

 

Dom berättade allt som hänt från när Damien hade skickat ut Nathaniel tills han kom tillbaka till slottet.

– Så det där du kastade igenom fönstret var en eldboll? frågade Damien och tittade på Nathaniel

– En stor en.

– Ni har varit med om mycket! Jag tror båda ni behöver äta något och sova. Jag ska sända bud till din familj och säga att dom är välkomna att bo här Silverblå.

 

Dom tre föremålen aktiverades aldrig. Ringen och armbandet låg inlåsta där kronan var. Halsbandet behöll Silverblå. Damien och Nathaniel styrde tillsammans landet och sågs alltid vid varandras sida. Elara och Giuseppe arbetade i köket och bodde på slottet. Silverblå försökte lära Nathaniel att läsa, skriva och räkna, vilket inte gick så bra. Ingen på slottet visste om det blev någon kärlek mellan dom, det visste bara dom själva.