Det var en gång en gammal skogshuggare som bodde i en djup skog. Långt inne i den mörkgröna skogen bodde han i en tomteröd stuga med grästak. Skogshuggaren var en ensam man. Han hade ingen fru och inga barn. Varje dag så gick han långt ut i skogen och högg ner träd, men en solig dag gick han till den första granen till höger om stugan. Det var den största av dem alla. Den var så stor och grann. Hur skogshuggaren än försökte så gick det inte att hugga ner den stora granen och efter 7 försök gick hans yxa sönder.

 

Skogshuggaren gick motvilligt tillbaka till sin stuga, förargad över att hans vackra favorityxa hade gått sönder. I sitt lilla förråd så hämtade han en silversåg lika skinande som en fullmåne vid midnatt. Han gick istället till en lite mindre gran. Den var inte lika stor och ståtlig som den första granen, men den var den tätaste av dem alla. Han började såga mot granens bruna stam. Men denna gången gick sågbladet av på mitten och gubben blev ännu argare än förut. Han klampade med stora steg tillbaka till sin stuga.

 

Han ryckte upp den lilla dörren till sitt förråd. Han lyfte undan tre lådor och i den fjärde låg kniven. Han ryckte upp den ur lådan med en sådan stor kraft att han slog i sin gamla kropp i trädörren till förrådet. Han gick med stora steg ut från stugan med en hand vilandes på sin rygg. Han hasade sig fram mot en liten gran. Den var varken den ståtligaste eller den tätaste granen, men det var den grönaste av dem alla. Han satte sig på huk och började kapa av granen från dess rot. Bladet från kniven gav ifrån sig ett tjutande ljud så att alla de kolsvarta korparna flög ifrån den gröna djupa skogen. Gubben blev förbluffad och tog hastigt ett steg bakåt. Han tänkte vad det var för något som kunde föra med sig ett sådant ljud. Han gick fram igen mot den söta granen. Med sin kniv började han skära i trädets stam och den här gången så hördes ett värre tjut, som om någon skrek. Ännu en gång blev gubben rädd och stapplade bakåt. ”Håller jag på att bli tokig?” tänkte han. Han gick fram igen och högg kniven i den lilla söta granen. Nu var det tydligt, nu hörde gubben ett skrik som om det kom från en flicka. Skriket skar som en kniv genom gubbens redan onda rygg. Han hann inte tänka mer för plötsligt så lös det upp ett ljus i en gulaktig färg runt den lilla söta granen och den gamle gubben svimmade av.

 

Gubben vaknade upp utav att det droppade vatten på hans panna. Det regnade. Det var inte ösregn utan det droppade lite lätt och skönt. Han blinkade lätt tre gånger och kollade upp mot den ljusgrå himmelen. Friden varade inte länge förrän ett slag av en mjuk handflata träffade hans ansikte. Gubben ryckte till och kollade upp. Han såg en flicka med en vit klänning och långt silverblont hår som stirrade argt på honom. Hennes klarblå ögon stirrade in i hans gröna.

– Varför? sa hon raskt.

– Va? sa gubben helt förstummad över vad som hade hänt med det gula skenet och med flickan.

– Du ska vara glad att jag skonade dig, sa flickan bestämt.

– Skonade mig? Gubben var mycket förvirrad.

– Ja men det är ju klart att om man skadar en nymf så blir det ett hårt straff, sa nymfen och snörpte på munnen.

– Va? Jag förstår inte, stammade gubben förvirrat. Är du en nymf? frågade gubben.

– Ja eller snarare en skogsnymf, svarade hon lite dystert tillbaka. Hon började babbla igen som om inget kunde stoppa henne.

– Jag bodde i den där granen tills du kom med kniven och började skära. Hon drog upp sin vita arm där hon hade lagt löv över sin arm och när hon tog bort dem var det stora jack i armen.

– Jag ber så hemskt mycket om ursäkt, sa gubben med en röst full av ånger. Men ett hårt straff? frågade gubben med en gnutta rädsla i rösten.

– Om du skadar en nymf så får du ett hårt straff, men istället kan du få ge dig ut på en svår prövning, sa hon och rätade på ryggen.

– Jaha men vad måste jag göra? frågade gubben.

– Du måste resa med stigen åt väster, över 7 berg och 7 dalar och möta 3 utmaningar, sa hon bestämt.

– Jaha, jag antar att jag börj… Gubben han inte säga mer för nymfen hade försvunnit.

– Jag antar att jag får börja packa då, sa gubben.

 

Nästa dag samlade gubben sitt mod och började gå på den grusade stigen. Han korsade floder och kullar tills han kom till ett berg. Han kom ihåg vad nymfen hade sagt och började klättra upp för berget. Gubben halkade ett flertal gånger på vägen upp. När han väl kom upp för berget såg han den fantastiska solnedgången som sträckte sig över 6 berg och 7 dalar. Gubben satte sig på en stubbe och tittade ut över det vackra landskapet. Lugnet varade inte länge förrän något började bli varmt om stubben. Gubben tittade ned och såg tills sin förvåning att stubben hade börjat brinna. Han reste sig hastigt upp och tittade bakom sig. Det var en stor flamma där med gyllene ögon och dess kropp var täckt i eldsprakande flammor. Gubben började springa men eldvarelsen var snabbare och gjorde en eldring runt om honom. Gubben slängde ner sin ryggsäck på marken och rotade runt i den. Matsäcken rullade ut på marken och därmed en vattenflaska. Gubben tänkte, sen kom han på att vatten bekämpar eld. Han tog vattenflaskan och sprang fram emot eldvarelsen och hällde ut vätskan. Eldvarelsen skrek av förvåning och blev till aska. Där i högen av askan låg en gyllene nyckel. Gubben tog den gyllene nyckeln och stoppade den i fickan. ”Jag kommer nog få användning av den här” tänkte han.

 

Gubben fortsatte sin resa över bergen och dalarna. När han hade korsat två dalar och 3 berg så kom han så småningom till den tredje dalen. Han stannade och tittade ut över dalen. Det var så stora träd att inte ens den största yxa kunde hugga ner dem. Gubben fortsatte gå över den gröna dalen. Då och då så tittade han upp mot himlen och sa till sig själv att han inte ångrade att han vandrat på det här äventyret.

 

När gubben kom till en blomsteräng satte han sig ner och började äta på sin skinksmörgås som han hade tagit med sig. Den vilade så lätt i hans skrynkliga hand. Gubben var visserligen mycket darrhänt, men smörgåsen började röra sig för mycket för att bara vara på grund av gubben och då han vände sig om såg han en jätte längre än den längsta ek och bredare än den bredaste sten. Jätten stod och stirrade på honom. Jätten började klampa med stora steg mot gubben. Gubben började springa och jätten följde tätt inpå.

– Vad gör du i mitt rike? skrek jätten med en så bullrande röst att marken under gubben började skaka.

 

Gubben såg ett träd med en ihålig stam. Tillräckligt stor för att han själv skulle få plats och för att jätten inte skulle ta honom. Gubben sprang in i den ihåliga stammen. Och mycket riktigt jätten kunde inte komma igenom. Gubben tyckte det var skönt och en ren tur. Istället satte sig jätten utanför och väntade. Gubben rotade runt i sin väska igen och hittade en rostig kniv. Han tvekade inte utan tog kniven och sprang mot jätten och högg den i magen. Jätten skrek så att alla korparna lyfte från träden och flög iväg. Jättens lik skimrades bort och blev till röd sand och i den röda sanden låg det en silvrig nyckel. ”Ännu en nyckel, det här kan bli intressant” tänkte han och stoppade den i väskan.

 

Gubben fortsatte sin resa och då han kom till det sista berget så fanns där ett stort tempel med marmorväggar och gyllene pelare. Taket var gjort av diamantglas. Gubben gick fram till templets dörr och där var det tre nyckelhål. Gubben hade endast två nycklar. Då kom ett lejonliknande djur ner från ovan. Lejondjuret hade en lejonkropp med ett människoansikte och stora vingar täckta av fjädrar. Det var en sfinx. Sfinxen satte sig framför dörren och tittade på gubben.

– Jag antar att du vill ha den sista nyckeln? frågade sfinxen fundersamt.

– Ja, sa gubben och tittade på sfinxen med en modig blick.

– Lyssna noga nu. Du kommer att få en enda chans att få den tredje nyckeln. Jag ska säga dig en gåta och om du klarar den, så ger jag dig den sista nyckeln, sa sfinxen lite som om den redan hade vunnit.

– Jag lyssnar, sa gubben och rätade på sig.

– Vad är det som är ditt men som andra använder mer? frågade sfinxen och tittade förväntansfullt på honom.

– Hmm eh ne, stammade gubben. Han började resonera med sig själv.

– Nå? frågade sfinxen.

– Är det mitt namn? frågade gubben.

– Rätt, sa sfinxen och lutade sig bakåt mot väggen. Sfinxen började lösas upp i ett gult skimmer och kvar blev det guldstoft och en marmornyckel med gulddetaljer.

 

Gubben plockade fram alla nycklar och satte dom i låsen. Dörren åkte upp långsamt och då såg han den största sal han någonsin sett. Utmed väggarna såg han hundratals med nymfer som klappade och hurrade för honom. Han gick framåt mot slutet av salen där han såg skogsnymfen han hade träffat på innan begav sig av på sitt äventyr. När han kom fram till slutet av salen så började en stor och mäktig nymf som satt på en stor guldfärgad tron prata med honom.

– Skogshuggaren från den djupa skogen! Vi har givit dig dessa prövningar för att se ifall ni var värdig att gifta er med min dotter, sa han och slängde en blick på nymfen som skogshuggaren hade träffat vid sin stuga.

– Nu förstår jag inte, sa gubben helt förvånad.

– Jo sen du var liten har ditt öde varit att du skulle utföra dom här prövningarna, fortsatte den mäktige nymfen. Du har visat att du klarat av det och att du är värdig, sa han sedan.

– Jag vet inte vad jag ska säga, sa gubben helt förstummad.

– Och oroa dig inte för din ålder och ditt utseende sa den mäktige nymfen och såg finurlig ut. Det fixar vi! Nymfen klappade med händerna och vips så blev gubben yngre och förvandlades till en nymf. Gubben som nu mera var en mycket stilig man var väldigt glad över sitt nya utseende. Flicknymfen blev mycket förtjust i skogshuggaren. Efter ett par månader så gifte sig mannen med henne och de levde lyckliga i alla sina dagar.